Satt här och funderade på det här fenomenet att ha vänner...det kanske inte är svårt att få vänner men det är svårt att behålla dom.
Jag har inte många vänner, dom jag har träffar jag inte alls ofta. Undrar om det är så det funkar när man blir äldre?
Jag hade en en vän som jag stod riktigt nära umgicks ofta med många skratt..men sen hände det en massa saker och i mina ögon förändrades hon drastiskt. Hon gjorde saker som hon själv sa att hon inte tyckte om när vänner gjorde, man vet ju va illa man tycker om vänner som struntar i sina vänner bara för dom får pojkvän. Jag vet inte men efter detta gick det bara utför hon förändrades mer och mer hela tiden jag skulle ställa upp jämnt
När jag dög...hon säger att hon hatar
Folk som är konflikt rädda men som ja ser det är det
Hon själv som är det. Varje gång vi haft en konflikt är det jag som fått ta tag i det å efter ett tag känns det som det bara är jag som försöker...det är ingen som knackar på min dörr å fråga vad som är fel utan istället
Tvär dog vänskapen för jag denna gång inte tagit tag i detta...jag vet att man säger att man inte ska begära nått av sina vänner men om jag
Alltid hjälpt till och ställt upp ska det väll ändå vara värt att få en vänskap att funka...jag säger absolut inte att jag varit
Fläck fri utan jag har
gått å irriterat mig på saker, i sommras gifte jag mig hon skulle vara brudtärna när jag bad henne om en tjänst så fick ja svaret "det kan du göra själv" är det inte meningen att en brudtärna ska ställa upp? Kände mig så
Himla sviken å ens få ett
Sånt svar... Hon säger att hon är en väldigt
Ärlig person men hon har visat på allt annat än just det...jag saknar den person jag lärde känna som hon var i början...men detta ligger inte i mina händer längre... Jag är iaf mäkta tacksam för dom väldigt
Få vänner jag har och tänker
Hålla hårt i.
JAG ÄLSKAR ER! ?

jag tänkte jag skulle starta en blogg för å ha någonstans att skirva av mig.

Jag är en tjej som är gravid med beräknad födsel i mars 2013, sjukskriven för foglossning och som gräddet på moset så har jag även blivit uppsagd från mitt jobb..pga av "arbetsbrist" .

Så mina dagar är inte direkt fyllda med spännande saker...

alla mina personliga planer har nu gått i graven och vissa dagar undrar jag hur jag ska kunna klara detta...

Jag slåss ganska mycket med mina känslor som går som en karusell hela tiden...

Innan jag blev gravid så har jag alltid gått runt å tyckt att det ser så mysigt ut med gravid mage, lyckliga par å hela köret...Idag är jag inte avundsjuk...

Jag har inte gått igenom detta underbara som alla tjatar om å det man ser utifrån..

Tro inte att jag inte vill ha barn bara för detta men alla känner inte samma sak när dom är gravida men det är nog väldigt mycket tabu på å prata om det om man inte är den där super glada lyckliga "jag är gravid å det är underbart" kvinnan.

Jag har inte hittat denna "glöden" som andra verkar ha men vet att den kommer när "Lillan" kommer ut.

nu vet ni lite vad denna bloggen kommer handla om många gånger kommer det säkert låta som jag är nedstämd och det är jag nog och om bloggen är det enda stället jag kan få mitt sagt så får det bli så.