Varför inte börja blogga igen för att skriva av mig mina rädslor och all oro....

Min sjukdom som jag fått heter alltså polykondrit...En jävligt läskig och ovanlig autoimmun sjukdom...

Varför jag fått den vet ingen, ingen vet heller hur den kommer utvecklas.

Jag har försökt läsa mig till vad det innebär... Men igår när jag läser att levandstiden för någon som har polykondrit är mellan 10månader till 20år så raserad allt...ska jag dö?! Inte inte bli gammal med Anders, se Isabelle växa upp,gifta sig, bli mormor osv....Allt känns som en dröm som jag inte vaknar upp ur, jag väntar fortfarande på att telefonen ska ringa o cd h läkaren säger att det inte är nått fel på mig..Men inget samtal kommer..  Idag ska ja börja med cellgifterna... Känns helt sjukt cellgifter?! Låga doser men ändå allt för att min kropp inte ska angripa sig själv...jag försöker hitta väger för att må så bra ja kan byta kost allt för att ge min kropp dom bästa chanserna till att bli "frisk"

Jag hoppas ändå att jag ska lyckas kämpa bort det även fast jag vet att oddsen är imot mig...men vad vore jag utan hoppet..

Jag har hållt ihop ganska bra sen i torsdags då jag fick min dom...men ibland vill jag bara skrika och gråta och få panik!! Igår kväll va en sån kväll jag somnade av utmattning till slut....jag måste söka hjälp till psykologer osv annars kommer jag nog gå under...få hjälp att bearbeta...ja tänkte även att ja bloggar om det så att jag har någonstans att skriva av mig..och ge folk chansen att förstå... Jag vill inte att folk tycker synd om mig skickar styrkekramar osv..är det något man behöver är det pepping och stöd.