Gick upp i morse med inställningen att jag skulle till jobbet..påväg till dagis för att lämna Bells börja ja må så fruktansvärt dåligt..började skaka och insåg att paniken var på gång...Bells ville inte släppa mig när jag skulle lämna henne så hon kände säkert på sig att det var nått på g med mig....Satte mig i bilen kom nån km innan. Helvetet bröt loss...hysteri gråten och panikångest attacken slog till med full kraft...hjärnan blir som sörja och det enda jag kan tänka på är att jag måste leva! Tar idag för att samla ihop mig och gör ett nytt försök i morgon..jag kan inte stänga in mig kommer inte må bättre av det...jag vill jobba och leva som ja gjorde innan...En timme i taget..  

Igår påbörjades min behandling med cellgifter...illampendet kom någon timme efter intaget av tabletterna och idag har jag varit helt slut, legat i foster ställning med ont i magen och bara mått skit...Jag är orolig för allt vilket gör att effekten blir värre tror jag..man känner efter konstant om det spridit sig osv man blir knäpp! 

Fick tiden för lungröntgen och provtagnings lapparna då jag ska in varann vecka och ta prover. Jag hatar att ta prover men antar att ja kommer bli van. Jag måste på något konstigt sätt hitta en vardag i detta också...men det enda som snurrar är....kommer jag dö...värsta är att när vi var in till reumatologen första gången var läkaren helt säker på att det inte var polykondrit..helt hundra var han...andra gången vi pratade var det den sjukdomen...Tack för det.. PANG!  Det är inte okej att ta bort skräcken i en första gången och sen skicka tillbaka den tio gånger värre....Man kan ju inte göra så mycket annat än att kämpa på, livet stannar inte för att jag blir sjuk...

Varför inte börja blogga igen för att skriva av mig mina rädslor och all oro....

Min sjukdom som jag fått heter alltså polykondrit...En jävligt läskig och ovanlig autoimmun sjukdom...

Varför jag fått den vet ingen, ingen vet heller hur den kommer utvecklas.

Jag har försökt läsa mig till vad det innebär... Men igår när jag läser att levandstiden för någon som har polykondrit är mellan 10månader till 20år så raserad allt...ska jag dö?! Inte inte bli gammal med Anders, se Isabelle växa upp,gifta sig, bli mormor osv....Allt känns som en dröm som jag inte vaknar upp ur, jag väntar fortfarande på att telefonen ska ringa o cd h läkaren säger att det inte är nått fel på mig..Men inget samtal kommer..  Idag ska ja börja med cellgifterna... Känns helt sjukt cellgifter?! Låga doser men ändå allt för att min kropp inte ska angripa sig själv...jag försöker hitta väger för att må så bra ja kan byta kost allt för att ge min kropp dom bästa chanserna till att bli "frisk"

Jag hoppas ändå att jag ska lyckas kämpa bort det även fast jag vet att oddsen är imot mig...men vad vore jag utan hoppet..

Jag har hållt ihop ganska bra sen i torsdags då jag fick min dom...men ibland vill jag bara skrika och gråta och få panik!! Igår kväll va en sån kväll jag somnade av utmattning till slut....jag måste söka hjälp till psykologer osv annars kommer jag nog gå under...få hjälp att bearbeta...ja tänkte även att ja bloggar om det så att jag har någonstans att skriva av mig..och ge folk chansen att förstå... Jag vill inte att folk tycker synd om mig skickar styrkekramar osv..är det något man behöver är det pepping och stöd.

Ja min hjärna är inne i någon jobbig period igen..jag känner mig vilsen,förvirrad och trött samtidigt som det känns som hjärnan går på högvarv.. Jag märker mer och mer att mina klasskamrater kanske inte förstår hur ja funkar även fast jag förklarat att jag måste ha kontroll på vissa saker som tider osv för att slippa blir stressad och orolig....det känns ofta som att jag inte blir med räknad alla gånger för att jag inte förstår eller hänger med på allt som det pratas om...

Nu är det mycket i huvudet..jag hinner inte med i samtalen och jag blir lite inne i mig själv, energin försvinner när jag är bland flera människor och jag kan egentligen inte ens lyssna en längre stund Utan att tappa koncentrationen....

Min hjärna består av största delen av brus jag hör det hela tiden och det är skit jobbigt....

Jag ber om ursäkt för detta men om ni bara kan sakta ner och förstår att jag måste ha någon form av kontroll så vänder det nog snart

Det här är en stor del till att jag vill ha en hund igen som det är lite mer driv i det hjälper mig att må bra på alla plan...jag begär inte att någon ska förstå och jag tror inte att alla gör det men jag börjar förstå mer och mer genom åren att min hjärna funkar kanske inte som alla andras (nej jag har ingen bokstavskombimation) jag kanske inte lägger stor vikt i sånt som många andra tycker är viktigt..men jag lägger desto större vikt i sånt som är viktigt för mig...

Ja då var det ett nytt år med nya möjligheter.

Min hjärna går förtillfället på högvarv och det har nu gått så långt så jag funderar på om jag måste söka hjälp..få ut allt som snurrar runt..jag känner mig konstant stressad inombords..jag känner mig ensam även fast jag har min familj..jag har svårt att koncentrera mig längre stunder och det känns hela tiden som att när som helst rinner det över och en panikångest attack kommer som en smäll,

Jag bara väntar helt enkelt.

Man ska aldrig luras av den hårda ytan jag lägger på för inombord är jag hysterisk och min kropp skriker..

Jag berättar ogärna om hur jag mår ärligt utan man svarar alltid att det är bra..jag lägger gärna på ett leende skämtar lite men min hjärna är någon annanstans. Det brukar gå över...men det här gången känns det som jag måste göra nått åt det släppa allt, verkligen Allt.

Jag är ofta rädd att det ska hända Isabelle nått och bara tanken försätter mig i panik..

Jag kan blir less på folk för att dom tycker och tänker om vad jag tycker och tänker men säger inget, man måste få tycka, känna, utrycka sig och alla gör det olika men det viktigaste är att om man tycker nått säg det vad är det värsta som kan hända? Förlorar man nån pga det så är dom inte genuina ändå tycker jag så då va det inte värt att behålla..

Jag känner mig sorgsen, vilsen, besviken, rädd, ledsen, ensam, svag allt på en och samma gång...

Så ja behövde bara få skriva av mig för att erkänna för mig själv..... Förhoppningsvis så vänder detta väldigt snart.

Ja det är så det känns, jag gick från att va mamma ledig till att börja skolan heltid och nu tar jag upp min hobby med att hålla på med hästar det är ju gratis träning å ja slipper springa på gymmet själv. :) 

Isabelle har hunnit blivit 19månader ung :) trivs på dagis och utvecklingen flyger fram.

Vi har haft en jobbig period med lite sömn många vaken nätter men nu har det varit bra några nätter igen så om vi har tur så är den jobbiga perioden över (för ett tag iaf).

Hon pratar och sjunger imse vimse spindel, blinka lilla stjärna och lilla snigel. Inte så att hon verkligen sjunger dom men hon nynnar med och är väldigt noga med att säga akta dig :) rörelserna gör hon iaf. 

Sen gör hon teckenspråks tecken för sitt och fy.

Hon säger ord som hej, pappa, mamma, mormor (mommo), morfar (moffa), farfar (faffa), farmor (fammo),

Jag har bajsat, det gör ont, aj, osv massor av ord som flyger ur munnen på henne älskade unge.

Hon gillar att leka med bilar och älskar att hänga med pappa i garaget. Men hon gillar djur också så hon verkar ha fått det bästa från oss.

Japp som det låter så har ja sökt utbildning som börjar till hösten och idag var jag på intervju och prov, gjorde mitt bästa så nu hoppas jag att jag kommer in. Med min tur i livet så kommer jag säkert inte in, men jag hoppas å vad jag hoppas.
Ja vill kunna säga att det här har jag som yrke och är utbildad till. Håll tummarna för mig!

Har även tagit bort min Facebook säkert bara tillfälligt men jag kände att kag måste få lite kontroll igen det tar ju över allt man gör märker på många att dom knappt har tid å prata med varandra längre när dom umgås är viktigare å kolla alla andras liv hela tiden men nu fick jag nog. Nåja
Som sagt

Håll tummarna för mig nu!

Ett helt år har det gått sen vår fina tjej kom till världen jisses vad fort det gått.
Ibland skulle jag vilja stanna tiden det går för fort!! Skruttan går ju redan knallar runt som ingenting inne ute på gräsmattan är det lite svårare pga av underlaget men hon lär sig fort minnsan.
Idag har vi varit ute i härliga vår solen nästan hela dagen. Hennes kalas hade vi i helgas oj oj va mycket fint hon fick. Vår tjej verkade super nöjd över allt fint hon fick.

Isabelle verkar byta rutiner på dagen igen förut sov hon en stund på förmiddagen och en på eftermiddagen men nu har hon bara sovit på förmiddagen vilket betyder att när kl är halv 6 så är hon helt slut pluttan. Det faller nog snart på
plats som det brukar göra.