Ja då var det ett nytt år med nya möjligheter.

Min hjärna går förtillfället på högvarv och det har nu gått så långt så jag funderar på om jag måste söka hjälp..få ut allt som snurrar runt..jag känner mig konstant stressad inombords..jag känner mig ensam även fast jag har min familj..jag har svårt att koncentrera mig längre stunder och det känns hela tiden som att när som helst rinner det över och en panikångest attack kommer som en smäll,

Jag bara väntar helt enkelt.

Man ska aldrig luras av den hårda ytan jag lägger på för inombord är jag hysterisk och min kropp skriker..

Jag berättar ogärna om hur jag mår ärligt utan man svarar alltid att det är bra..jag lägger gärna på ett leende skämtar lite men min hjärna är någon annanstans. Det brukar gå över...men det här gången känns det som jag måste göra nått åt det släppa allt, verkligen Allt.

Jag är ofta rädd att det ska hända Isabelle nått och bara tanken försätter mig i panik..

Jag kan blir less på folk för att dom tycker och tänker om vad jag tycker och tänker men säger inget, man måste få tycka, känna, utrycka sig och alla gör det olika men det viktigaste är att om man tycker nått säg det vad är det värsta som kan hända? Förlorar man nån pga det så är dom inte genuina ändå tycker jag så då va det inte värt att behålla..

Jag känner mig sorgsen, vilsen, besviken, rädd, ledsen, ensam, svag allt på en och samma gång...

Så ja behövde bara få skriva av mig för att erkänna för mig själv..... Förhoppningsvis så vänder detta väldigt snart.